Mudottern

Det här med att blogga är en knäpp grej egentligen. Jag tycker det är väldigt roligt, framförallt den kontakt man skapar med många roliga och trevliga människor. Tyvärr så har jag varken tid eller ork att underhålla bloggen, med allt vad det innebär. Så jag tackar för mig, för ett tag. Kanske att jag återvänder (förmodligen).

Men tills dess... ha det bra! Ta hand om livet och be om solstrålar!

Kram på er!

Jag hade tagit livet av mig.

Godmorgon!

Jag har precis, tack vare Egoinas mamma, tittat på Tyra & Bella show med Kissie som gäst. Jag antar att alla i den här världen vet vad jag pratar om? Om inte så kan ni gå in här och titta.

Jag känner att jag måste kommentera det här. Kissie menar att hon spelar en roll i sin blogg, vilket säkert är sant. Men hon kan inte vara särskilt smart i verkligheten, om hon tror att den rollen inte kommer spela någon betydelse för henne i framtiden. Jag tycker synd om henne. Jag tror, eller jag får känslan av, att hon började med "rollen" inledningsvis i bloggen för att locka till sig läsare. Hon märkte att det fungerade och fortsatte och sedan fanns det inget stopp. Och nu är hon fast. Även om hon skulle vilja tagga ned lite på den där rollen så kan hon inte, för då förlorar hon läsare. Vilket hon självklart inte vill.

Jaja, det är synd tycker jag. Hon är ung och förvirrad och allt hon vill är att synas. Och det gör hon på bekostnad av andra människor. Hoppas hon inser snart att hon kan synas på andra sätt. Bättre sätt. Så länge får vi komma ihåg att hon är ett barn.

Jag ligger i soffan och tittar på Mer om vi barn i Bulllerbyn. Har nog aldrig sett den faktiskt. Konstigt va? Så piper det till i min telefon.

SMS från pappa:

"Hej. Vi går till stan nu, så du vet."

Jag funderar, har jag missat något? Och svarar:

"Men va? Okej? Jag är hemma och kollar på bullerbyn, så du vet..."

Då svarar han:

"Okej, då vet vi."

Jag tänker att de antagligen tror att jag är i Uppsala och om jag har tid så finns de på stan. Men så piper det till igen. Denna gången från mamma:

" "

Ja precis. Ingenting. Ett tomt sms. Så jag ska precis till att svara och fråga om de är fulla när hon ringer och fnissar som en liten flicka som busringer för första gången.

Jag misstänker att de länsat spritskåpet.

Hoppsan, vad hände egentligen?

Jag kände att bloggen tog över mitt liv, jag hade skapat ett monster. Neeejrå. Jag bara tröttnade. Jag fick ingen inspiration och orkade inte gå in på sidan ens. Till slut fick jag ångest över att logga in. Jag vet inte varför faktiskt. Alltså, det låter ju väldigt dramatiskt det hela vilket det inte är. Så skitsamma.

Hursomhelst så mår jag bra. Och jag ska försöka ta mig tillbaka till er. Jag har faktiskt saknat er!

Hur mår ni då?